Bildtimme med pensionärer

ÄLSKAR <3 den svarta lilla katten Erik och jag målade tillsammans!

Se vad fin!

Jättefint!

Finfin.

kreativitet i att färglägga

Ofta när min kreativitet växer och kräver sitt utlopp, blir det att jag går tillbaka till då jag som barn, liksom många andra, målade bilder i målarböcker.
Jag söker efter något, oftast vargar (eftersom de är mina favorit djur) på sidor med bilder att färglägga - då jag inte är så skicklig att jag kan måla något själv tillräckligt för att kalla det fint. Och då jag ser något få liv under min hand, genom endast färg och i mitt sinne skapa en karaktär utifrån det jag målar och sedan en berättelse utifrån det jag ser, får min kreativitet fritt utrymme att flöda.

Min senaste är denna:

Jag kallar honom Demon.
    Hans päls är blod/ eld röd och undersidan är brandgul. Hans tänder och klor är elfenbensvita och hans ögon kolsvarta (egentligen bara väldigt mörkt bruna - men ingen vågar möta hans blick särskilt länge för att se det). Ovanför och under ögat bär han ett ärr efter en skada han fick som unghund.
    Han är en så kallad demonhund från helvetet, också kallad en av helvetes hundar. Hans far var vigd åt detta öde liksom sin far och deras fäder innan dem.
Alla är rädda för honom, redan som valp, då hans far var aggressiv och alla helvetes hundar är kända för att ha ett het temperament med en kraftfull kropp och käkar. Även hans mor var rädd för honom, hon sa det aldrig eller visade det rakt ut men Demon kunde se det i hennes ögon - att hon var rädd att han skulle växa upp och bli som sin far. De andra hundarna och valparna var rädda för honom och såg honom som ett hot, trotts att han inte kände någon form av den ilska hans far ofta drevs av. Men de andra gav honom ingen chans och då hans far en natt försvann och modern efter bara en kort tid därefter avled i en mystisk sjukdom, såg de andra sin chans att bli av med honom.
    Sorgen rev ännu i Demons hjärta och själ och såren hans far lämnat efter sig var än färska. Och uppe på det att han inte förstod varför de andra inte kunde se vem han var, att de bara dömde honom efter färgen på pälsen och genom ett arv han tvingats att föda med. De såg inget annat, ingen gjorde det, de gav honom ingen chans, de såg bara hans far och den de fått för sig att han var - så mitt under deras attack fick han ett utbrott och bestämde sig för att bli som de såg honom och ville att han skulle vara. Han hatade dem och dödade dem alla i ett eldigt raseri som slutade i ett blodbad mitt i natten.

Tio år senare - efter åratal med ensamhet, mött av förakt, rädsla och ilska - stöter Demon på en grupp unghundar som mobbar och attackerar en ensam liten valp i en gränd i utkanten av en stad som han av tillfällighet strosar förbi tidigt en kväll. Han iakttar dem, känner ilskan växa då han ser hur illa de behandlar den lilla varelsen som är utan möjlighet till att kunna försvara sig och bara kan gnälla i protest. Utan att tänka vidare på det går han i mellan, sätter tänderna i en av hundarna, som är på väg att attackera valpen med blottade tänder, och slänger honom åt sidan. Han ställer sig framför den sårade valpen med hela sin massiva byggnad och rätar på sig i sin fulla längd. Han ser på dem med sina mörka, hotfulla ögon och ger ifrån sig ett djupt varnande morrande. De andra ser förskräckta på denna demon hund med päls som ser ut att brinna lik eld. Han säger "att de borde bråka med någon i sin egen storlek", reser ragg och visar tänder. Med ett tjut och under skräckslagna gnyende flyr de med svansen mellan benen. Demon ser efter dem och ser sedan på valpen som med stora rädda, men fascinerade ögon ser upp på honom. Han frågar om han är okej och först ryggar valpen undan för hans djupa mörka röst, men så nickar han försiktigt. Demon nickar och går därifrån men efter en bit inser han att valpen följer efter. Efter ytligare några meter vänder sig om och frågar varför han följer efter honom och var hans mamma är då han inte är tillräckligt gammal för att klara sig utan henne. Han säger att hon gav sig av för att jaga men aldrig kom tillbaka. Hungern och oron över modern drev ut honom ur lyan och i sökandet drevs han genom skogen tills det att han kom fram till en samling av byggnader där han fann lite halvrutten mat i en gränd. Han vilade lite och när han sedan strövade runt lite blev han omringad av en grupp hundar som bestämt och hotfullt hävdade att detta var deras revir och att han inte var välkommen där.
    Valpen envisas med att följa med Demon och efter mycket tvekan låter han honom följa med, men bara tills det att de finner hans mor (vilket de gör senare - död - och Demon bestämmer sig för att ta hand om den lilla valpen som börjar vinna hans hjärta). Sakta, steg för steg, stärks deras band. Demon upptäcker sig själv, blir till den han kan och vill vara. Och valpen ser den Demon egentligen är, innerst inne, i djupet av hans ögon och själ, och vill bli lika stark och självständig som Demon när han blir äldre.
    Vid ett senare tillfälle, då Demon hamnar i en allvarlig kamp med en jämlike, kommer deras vänskap att sättas på prov. Valpen, nu nästan unghund, beskyddar Demon, står upp för honom och ger luft åt sina känslor och tankar för Demons sanna väsen. Och då han brutalt skadas slungas Demon in helveteshundens sanna natur och går bärsärkagång på liknande sätt som han gjorde när han var valp och de andra ville döda honom för att de var rädda för vem han kunde vara och de sår de orsakat hos hans mor när de frös ut henne genom att hon fött och gett liv åt något så avskyvärt.
    Efteråt är han svårt skadad och på randen till sin avgrund, men valpen kvicknar till, ser förödelsen, blir dock inte avskräckt och haltar fram till Demon. Utan att avskräckas av helveteshundens fasansfulla natur går han rakt fram till Demon och läger nosen mot hans. Demon slänger sig över honom på instinkt, utan att veta vad han gör och valpen gör inget motstånd. Han talar lugnande till Demon och säger att han förlåter honom, att han älskar honom och vill att de ska leva tillsammans som en familj. Sakta återfår Demon medvetandet, släpper valpen och bryter ihop. Valpen kryper tätt intill honom och tröstar honom. Efter det lämnar de gläntan i skogen tillsammans och "lever lyckliga i alla sina dagar".
    Slut.

Påskpynt

Nu är påsken snart här, nu drar häxorna snart till Blåkulla och deras ersättare ska snart dra på sig hucklena och förklädena och gå ut på gatorna och önska glad påsk.
    Det är även nu som kreativiteten kommer igång igen. För en del är det ett krav att den gör det, för andra är den mer rutinmässiga, men för de flesta (hoppas jag) är det för att det är kul.
    För visst är det något kreativt över påsken. Alla färger, alla fjädrar, alla ägg och allt man kan göra med dem. Måla ägg färggranna, dekorera ägg, hänga saker och/eller sätta fjädrar i tiotals olika färger i påskris.
De som gör allt detta har antingen barn och vill att de ska uppleva påskens sanna tradition och få med sig den under resten av livet eller helt enkelt tycker att det är väldigt roligt själva och kanske vill hålla kvar i de gamla traditionerna med godisfyllda påskägg, färggranna fjäderklädda påskris, påskmat med målade påskägg. Och varför inte? Traditioner ska man ta till vara på. Men i år känner jag mig lite för lat för att orka göra något sådant. Det räcker med några dukar med påskiga dekorationer på, påskmiddag och ett och annat ris med fjädrar.

Men för er andra - låt kreativiteten åter flöda i era hem, sedan den legat i vila från julpyntet i december. Vi behöver alla färger för att må bra så här efter vinterns gråa månader!